tekning.se

En vecka, tre matcher och det finns bara ett sätt att sammanställa det hela på. SLUTSPEL 2008. Jag är ledsen Luleå, för att vi tog den plats ni ville ha. Men lite rättvisa är det väl, ni har ju ändå spelat tretton raka slutspel, eller har jag fel?

Det var våren 1981 vi spelade slutspel senast. Två år innan jag föddes, och jag måste erkänna att jag hade svårt att hålla tillbaka glädjetårarna under torsdagskvällen, när slutsignalen ljöd och alla i den fullsatta Skellefteå Kraft Arena stod upp och applåderade. Njöt av att se hjältarna på isen, och njuta av känslan att veta att nästa vecka spelar Skellefteå AIK slutspel.

***

Men det var inte veckans första stora glädjeämne. Det började redan förra helgen, på lördagen när vi efter att ha krossat Luleå med vad jag hade tippat, 3-1. Elitseriekontraktet var säkrat, och bara känslan av att slippa kvalserien var underbar. Och att det var Mikael Renberg som sänkte sitt gamla lag gjorde inte det hela värre. Fick däremot veta av en bloggare och Luleåfan att ”dom inte hade några som helst sådana känslor för honom längre” när jag upplyste henne om att släkten är värst..

***

Matchen mot Linköping i Cloetta Center slutade inte riktigt som hoppats. Även om en poäng är bättre än ingen, så förstörde den där Weinhandl lite för mycket. Men allt för spänningen, varför inte ta chansen att klara slutspelsplatsen hemma i vår egen arena?

***

Väl hemma i Skellefteå Kraft Arena kom HV71 på besök. När speakern basunerar ut ändringarna i tabellsegrarnas lag, jublar publiken. Davidsson, Thörnberg och Melin var bara några av de som såg matchen från Olearys hemma i Jönköping. Jag förstår dom, spara de med små skavanker till slutspelet. Men desto bättre för oss.

Som vanligt blev det onödigt spännande, och helt plötsligt låg vi under med 2-3, dryga sju minuter in i sista perioden. Unge HV-liraren Tedenby är att räkna, ack så ung, men ack så talangfull. Samtidigt som matchen spelas inför en fullsatt arena stirrar vi i publiken upp på resultattavlan så fort vi hör plinget som talar om att det blivit mål i någon av de övriga matcherna. Publikens reaktion när man såg att MODO gjort mål borta mot slutspelskonkurrenterna Södertälje var underbar, liksom stämningen på Västra Stå.

Plötsligt händer det. Lille Anders Söderberg sprätter in 3-3 pucken. Kedjekamraten Fredrik Öberg kan två minuter senare, på ett smörpass av el capitano Renberg peta in vinstpucken, och publiken slutar aldrig applådera. Hela hallen står upp och hyllar laget. Jag älskar känslan. När resultattavlan meddelar att SSK-matchen har gått till förlängning och slutminuten tickar i vår match känner jag pirret i magen. När slutsignalen ljuder finns det ingen gräns för glädjen. 27 år sen senast. Nu är vi där igen.

Slutspel. Slutspel 2008. Fy fan så skönt!

***

Veckans Värsta: I veckan finns inget sånt. Vi spelar slutspel.

Veckans Välförtjänta: Hela laget, och trots att det tar emot måste jag hylla Fredrik Öberg lite extra. Han må va gammal och slut, men han kan hitta av målet!

Inga svar på “Veckans Viktoria nr 43”

Comments are closed.