tekning.se

En vecka, tre matcher och det finns bara ett sätt att sammanställa det hela på. SLUTSPEL 2008. Jag är ledsen Luleå, för att vi tog den plats ni ville ha. Men lite rättvisa är det väl, ni har ju ändå spelat tretton raka slutspel, eller har jag fel?

Det var våren 1981 vi spelade slutspel senast. Två år innan jag föddes, och jag måste erkänna att jag hade svårt att hålla tillbaka glädjetårarna under torsdagskvällen, när slutsignalen ljöd och alla i den fullsatta Skellefteå Kraft Arena stod upp och applåderade. Njöt av att se hjältarna på isen, och njuta av känslan att veta att nästa vecka spelar Skellefteå AIK slutspel.

***

Men det var inte veckans första stora glädjeämne. Det började redan förra helgen, på lördagen när vi efter att ha krossat Luleå med vad jag hade tippat, 3-1. Elitseriekontraktet var säkrat, och bara känslan av att slippa kvalserien var underbar. Och att det var Mikael Renberg som sänkte sitt gamla lag gjorde inte det hela värre. Fick däremot veta av en bloggare och Luleåfan att ”dom inte hade några som helst sådana känslor för honom längre” när jag upplyste henne om att släkten är värst..

***

Matchen mot Linköping i Cloetta Center slutade inte riktigt som hoppats. Även om en poäng är bättre än ingen, så förstörde den där Weinhandl lite för mycket. Men allt för spänningen, varför inte ta chansen att klara slutspelsplatsen hemma i vår egen arena?

***

Väl hemma i Skellefteå Kraft Arena kom HV71 på besök. När speakern basunerar ut ändringarna i tabellsegrarnas lag, jublar publiken. Davidsson, Thörnberg och Melin var bara några av de som såg matchen från Olearys hemma i Jönköping. Jag förstår dom, spara de med små skavanker till slutspelet. Men desto bättre för oss.

Som vanligt blev det onödigt spännande, och helt plötsligt låg vi under med 2-3, dryga sju minuter in i sista perioden. Unge HV-liraren Tedenby är att räkna, ack så ung, men ack så talangfull. Samtidigt som matchen spelas inför en fullsatt arena stirrar vi i publiken upp på resultattavlan så fort vi hör plinget som talar om att det blivit mål i någon av de övriga matcherna. Publikens reaktion när man såg att MODO gjort mål borta mot slutspelskonkurrenterna Södertälje var underbar, liksom stämningen på Västra Stå.

Plötsligt händer det. Lille Anders Söderberg sprätter in 3-3 pucken. Kedjekamraten Fredrik Öberg kan två minuter senare, på ett smörpass av el capitano Renberg peta in vinstpucken, och publiken slutar aldrig applådera. Hela hallen står upp och hyllar laget. Jag älskar känslan. När resultattavlan meddelar att SSK-matchen har gått till förlängning och slutminuten tickar i vår match känner jag pirret i magen. När slutsignalen ljuder finns det ingen gräns för glädjen. 27 år sen senast. Nu är vi där igen.

Slutspel. Slutspel 2008. Fy fan så skönt!

***

Veckans Värsta: I veckan finns inget sånt. Vi spelar slutspel.

Veckans Välförtjänta: Hela laget, och trots att det tar emot måste jag hylla Fredrik Öberg lite extra. Han må va gammal och slut, men han kan hitta av målet!

När alla andra går med kvalserieångest och slutspelsdrömmar tar jag timeout, och passar på att skaffa både influensa och magbakterier, därav förra veckans bortfall från min sida. Men även om jag lever i ett feberrus, så lever hockeyn vidare.

Med bara fyra matcher kvar vi vet ännu ingenting. Men snart kommer tabellen att spikas och vi vet vilka av de fem bottenlagen som ska möta Malmö, och vilka som får sommarlov. Dessutom, så får vi veta vem som troligtvis kommer att möta HV71 i kvartsfinalerna. Efter torsdagens match skiljer det bara tio poäng mellan Brynäs på sista plats och oss på den sista slutspelsplatsen.

***

Kent McDonell velar och velar. Gillar satsningen i Skellefteå säger han, har ett tvåårskontrakt i handen, saknar bara en signatur. Men först handlade det om Kanadas skatteregler, nu väntar vi på frugans godkännande också. Är det verkligen de det handlar om, eller har han fått kalla fötter?

Super-Kents landsman och lagkamrat hade besök av sin far under veckan som gick. Chuck Goren fick se sin son kvittera i slutminuten mot Timrå, vinna över Brynäs och passade på att besöka Bolidens guldverk och skicka små lappar in i omklädningsrummet in till sin son i pausvilan under måndagsmatchen.

***

På senaste har Skellefteå provat på en hel del olika typer av hockey. Dom stoppade Färjestad med bravur, borta i Kaffehallen. Karlstadspöjkarna visade stor frustration när dom aldrig kom genom mittzon, och Andreas Hadelöv fick hålla ännu en nolla. Mot Djurgården några dagar senare var det ett helt annat spel vi bjöd på, med mycket misstag och slarv. Att det hela slutade 4-4 såg jag mer som en bonus. Matchen mot Timrå i början av veckan har jag inget att säga till om, mer än att jag vet slutresultatet. Såg inte den matchen, låg i fosterställning i sängen just för tillfället.

Torsdagens match mot Brynäs bjöd mest bara på idel leenden. Trots att Brynäs tog ledning i början av matchen var det mer Skellefteå än Gävle på isen. Tredje målet som svartgult gjorde var riktigt härligt. Jyri Marttinen och Kent McDonell kommer med en Brynäsback i hasorna fria mot keepern Jacob Markström. Marttinen droppar bak pucken, backen kastar sig och går bort sig, och McDonell vet hur man gör mål. Kyligt, snyggt, härligt.

***

Vågar man säga att det inte blir någon kvalserie i vår för Skellefteå AIK? Jag vill tro det, samtidigt som jag undrar när Suzanne ska ge mig min välförtjänta slant som vi slog vad om i höstas, känner mig väldigt säker på att det faktiskt blev jag som vann det vadet…

***

Skellefteå AIK leker Frölunda, och skaffar en Team Manager. Eller rättare sagt, Peo Larsson får en ny titel. Måttligt road.

Veckans Värsta: Influensa, magbakterier och tandvärk. Är det ett tecken att jag tagit ut för mycket i förskott?

Veckans Välförtjänta: Att jag börjar bli frisk, och får se hockey live igen. Derby dessutom.

Ett livslångt, nåja, alldeles för långt landslagsuppehåll gör detta till en kort variant av Veckans Viktoria. En enda match är det enda som hänt under veckan som gått. Men inte vilken match som helst!

Jag ska erkänna. Jag såg inte LG Hockey Games. Jag såg sammandraget av Tjeckienmatchen, och uppskattningsvis tio minuter av matchen mot ärkerivalerna Finland. Visst att jag älskar hockey. Men jag är fortfarande Skellefteå AIK:are. Vi var kraftigt underrepresenterade i den här turneringen, så jag lämnade det att barka dit det barkade. Det enda jag reflekterade över i den sistnämnda matchen var att dom gjorde det alldeles för svårt för sig själva. En dragning för mycket, ett pass i onödan. Ungefär som när AIK spelar, skulle jag säga.

***

Veckans enda match, som dessutom blev en riktig Alla Hjärtans Dag-match. Från ledning till underläge, mot en kvittering och slutligen, till en vinst. Fyra målskyttar och fyra mål och den viktiga streckstriden fortsätter. När både Luleå, Mora och Södertälje hade ledning och vi låg under kändes det mesta surt. Men i takt med att vi tog ledningen och Färjestad visade SSK vilket lag som var det bättre och Brynäs dundrade ikapp mot Luleå började saker och ting kännas ljusare. Enda mörkret är att Mora tog full pott mot HV71, men Jönköpingarna har alltid haft enorma problem med FM Mattsson Arena.

Det blir ingen kvalserie för oss i år, jag känner det på mig.

***

Det är få matcher kvar nu. Tabellen är tightare än mitt hjärta klarar av. Var kommer vi att sluta? Och vilka lag kommer nerifrån för att slåss om platserna i den högsta ligan? Malmö, Rögle, Leksand känns uppenbara. Men vem tar den sista platsen? Som Skellefteåbo är man riktigt nöjd när man ser Björklöven förlora, och med lite tur missa kvalet. Men vilka derbyn det skulle bli! Västerbottensderby i Elitserien, bara tanken ger mig gåshud…

***

Veckans Värsta: Fredde Lindgren, inblandad i flera bakåtmål, och känns darrig. Saknar han bara sin backkollega PA Lundström som bytts ut mot nyförvärvet Mikko Mäenpää, eller börjar han bli nervös för det blivande faderskapet?

Veckans Välförtjänta: Ett plus i kanten till Miroslav Kovacik som var en av målskyttarna ikväll. Heller inte tråkigt att höra honom i intervjun i pausen. Knagglig engelska och livrädd för att titta in i kameran. Men han står där, och vågar. Uppskattas!

En tappad ledning, ett galet tåg till Göteborg och ännu ett långt landslagsuppehåll. LG Hockeygames bara förstör och förstör, fast det ger grabbarna en chans att läka ihop, och Mäenpää får lära känna grabbarna bättre.

Supporterklubben North Power tog tåget till Göteborg. Dom kallade resan ”Crazy Train”, och av bilder, filmerna och historierna att döma är det ett ytterst passande namn på resan. Efter en försening i Umeå efter en tågolycka, dundrade tåget vidare – några timmar försenat. Dom anlände till Glenns hemstad några minuter in i matchen, när våra svartgula grabbar redan låg under med ett mål mot noll.

Då började matchen. Både på läktaren och på isen, när Lee Goren dundrar in första pucken bakom Ari Ahonen i Frölundakassen. Lee Scorin’ Goren gör skäl för sitt smeknamn, och har verkligen imponerat efter hans skada, som inte verkar påverka honom alls. North Power tar över i Scandinavium, och när lille Anders Söderberg sätter en ledningspuck i andra perioden finns ingen gräns för hur mycket dom hejar på våra hjältar.

Men i tredje perioden var det tack och adjö – ännu en tappad ledning. När fan ska man kunna vänja sig vid dessa förbannade ledningar som bara försvinner? Det tog mindre än sju minuter för klacken att tystna i hallen, ungefär i samma tempo som Frölunda vänder 1-2 till 4-2. Bom smack á lack, bara att vända norrut för supportrarna utan ens en tillstymmelse av poäng i bagaget.

***

Fredde Lindgren lämnade aldrig Norrland för Tre Kronors samling i Stockholm, utan fick vila huvudet efter en hjärnskakning han ådrog sig mot Djurgården förra veckan. Hoppade in för honom gjorde Timrås Robin Jonsson. Samme Timråit som jag var helt övertygad över var en uteliggare som någon med tro på karma bjudit in på en hotellnatt, när jag mötte laget i Stadshotellets frukostrestaurang tidigare i vår.

***

Mikko Mäenpää spelade första matchen i våra färger under lördagen, då han fick kliva in i första backpar med Per Anton Lundström. Han bidrog med näst mest istid, efter Jyri Marttinen, och en klart godkänd insats. Jag tror – och hoppas – att han kommer vara den klockrena back vi saknat. Men jag kommer inte ifrån att jag saknar en tung defensiv back fortfarande, efter Kari Haakanas hastiga försvinnande. Inget ont om Norgren och Lundström, men jag vill se mer galna open-ice tacklingar, lite mer jävlar anamma helt enkelt.

***

Veckans Värsta: Andreas Hadelöv känns darrigare och darrigare, kommer han hålla ända till slutet?

Veckans Välförtjänta: Lee Goren som bara dundrar på. Klockrent.

Veckorna blir till dagar, dagar till timmar och helt plötsligt så var det transferstopp. Som alltid under löjliga säsongen – vill gärna kalla januari för löjliga säsongen light – så går staden varm av rykten. Blir inte ens längre förvånad varje gång jag hör talas om nya ”stensäkra” rykten.

”Min mosters kille extjejs dotter bor granne med en snubbe som faktisk såg Foppa och Peo Larsson äta lunch i Missenträsk i förrgår, det såg ut som om dom skrev på något papper!” Ni förstår, ingenting förvånar längre, och jag tar allt med en nypa salt. Men snacket om Mikko Mäenpää har varit överhängande och ihålligt, trots Peo Larssons dementier.

Och detta inte helt utan anledning. Strax innan nedsläpp i torsdagens match mot Djurgården kom beskedet: Mäenpää kommer att spela för Skellefteå säsongen ut, men har kontrakt med HPK över nästa år. Skönt med en offensiv back, hoppas bara han är lika bra som han sägs vara!

***

Fredde Lindgren får ännu en gång chansen av Bengt-Åke Gustavsson. Alltid kul att Skellefteå AIK är representerade i gulblåa sammanhang, men jag ser fram emot den dagen då Erik Andersson och (den ny blivna pappan) Erik Forssell får dra på sig Tre Kronors matchtröja.

***

Svenska Mästarna skulle få känna på en ordentlig, tight match i Swedbank Arena, men så blev inte riktigt fallet. Det började så bra, med att Kimmo Koskenkorva blir upphakad när han kommer fri mot Modo-keepern och domare Morgan Johansson var snabb med att hålla armarna i kors ovan huvudet. Vi var alla säker på att Fredrik Krekula skulle byta klubba och glida ut på isen. Men till allas förvåning skrinnar nummer 19 ut på isen. Det var den mest udda straff jag sett på länge. Mellan tekningscirklarna skjuter Renberg. Bara så där. Ingen dragning, inte ens ett försök till en dragning. Bara ett skott, smack, rakt upp i nättaket! Att Modo kom tillbaka med ett kvitteringsmål och ledningsmål hindrade inte lagkaptenen, som gör ett likadant mål igen, fast denna gång inte på straff.

Men med bara minuter kvar av matchen rann det iväg. En dröm om poäng krossades på bara några minuter. Modo tog, delvis på grund av tappade markeringar och delvis på grund av målvaktsslarv, hem alla tre poängen. Plus det att Jyri Marttinen gav sig in i ett slagsmål som resulterade i en tidig dusch.

***

Matchen mot Mora under tisdagen var otroligt viktig. Livsviktiga poäng i en supertät bottenstrid. Lee Goren som opererades för en dryg vecka sen, väntades 4-5 veckor i vila. En dryg vecka senare var han tillbaka, och hetare än någonsin. Hans rappa skott överlistade Pitkämäki i powerplay i slutet av första perioden. Hans spelsinne gav Koskenkorva chansen att sätta nummer två.

Men av någon anledning vet inte Skellefteå hur man vinner dom viktigaste matcherna. Mora fick – och tog – chansen att reducera och kvittera. Men jag trodde verkligen att vi skulle ta hem poängen i slutändan. Och i förlängningen gjorde Pitkämäki en dunderräddning och vi sätter två i stolpen. Det gick bara inte, pucken ville inte in. En poäng är två för lite i det här tabelläget.

***

Djurgården har varit lite av en vagel i ögat för Skellefteå denna säsong. Inte en enda vinst, men äntligen fick vi ändra på det. Och vilken vinst, dessutom! Stockholmarna gjorde mål bara minuter in i matchen, men det var också den enda gången dom överlistade Hadelöv i vår kasse. Sen var det Skellefteå för hela slanten, och slutresultatet 5-1 var helt rättvist.

Dessutom gick, för en gångs skull de andra resultaten vår väg. Hoppades att HV71 kunde tagit fullpott mot Luleå, men annars var jag rätt nöjd med det hela.

***

Veckans Välförtjänta: I alla fall Veckans Skratt. Micke Renberg kommenterar straffen mot Modo: Perra frågade om jag skulle sätta den, jag sa att ”Det gör jag”. När jag kom ut på isen tänkte jag ”Va fan sa jag så för..?”

Veckan Värsta: Tränare Perra Johnsson som inte kan matchcoacha. Pinsamt.

Bara två matcher har spelats sen senast. Men inte vilka matcher som helst. Tabellettan och norrbottens björnar stod för motståndet, och trots skador har veckan inte gått helt åt helvete. Prestigen i derbyt var viktig, och poängen likaså.

Men veckan har inte fokuserats bara på matcher och skador. Veckans stora snackis är självklart Miroslav Kovacik, slovaken som under onsdagskvällen landade på Fahlmarks flygplats. Som vi väntat, längtat och suktat efter nya lirare. Efter Johan Ramstedt och Kari Haakanas avhopp, Lee Gorens operation och alla dessa mindre skador som hela tiden poppar upp har Skellefteå surrat av rykten. Sportchefen hade lovat nya lirare innan derbyt mot Luleå på torsdagskvällen.

Plötsligt händer det, efter att ha kollat lokala dagstidningens webbsida var femte minut i två dygns tid. ”AIK VÄRVAR SLOVAKISK VM-SPELARE”. Där satt den, katjiing! Har aldrig hört namnet på liraren förr, har inget större förtroende för slovakiska ligan. Men det är en kille som är van att spela center, och spelat VM senaste två åren för Slovakien. Helt fel kan det inte bli.

Han fick debutera mot Luleå hemma i Skellefteå Kraft Arena. 8 minuter och 53 sekunder på isen. Känslan så här efter första matchen är hyfsad. Breddspelare. Inte samma wow-känsla som när Jyri Marttinen klev in på isen första gången i de svartgula färgerna och dom röda handskarna, men upplevedes heller inte som någon flopp.

***

Lördagsmatchen mot HV71 var ingenting jag såg fram emot. Med båda transatlanterna, Micke Renberg, Erik Andersson och Krekula på skade/sjuklistan kändes Sveriges bästa lag som ett alldeles för tufft motstånd. Två snabba powerplay mål för Jönköpingsgrabbarna gav ett säkert övertag. Däremot höll AIK huvudet högre än jag gjorde hemma i soffan, och min HV71-vän Therese fick det svettigt på hemmastå i Kinnarps Arena.

När de vanliga målskyttarna saknas, kliver de mer oväntade fram. Marcus Kristoffersson gör inte många år per säsong, och hans andra för denna säsong kom just i denna match. Tobbe Viklund fick även han hänga en balja bakom Liv i HV-kassen. Spänning in i slutet, men med knappa fem minuter kvar av matchen fick HV71 ännu ett powerplay med Jimmie Ericsson i botbåset. Mikko Luoma visade vägen till tre poäng, och Skellefteå fick ännu en gång lämna Jönköping utan poäng.

Samtidigt var jag riktigt nöjd över grabbarna, som kämpade sig igenom matchen utan att tappa tron på dig själv. Det är trots allt en lagsport, även om vissa spelare är mer framträdande än andra.

***

Ännu en gång kom norrbottningarna på besök. Matcherna brukar vara jämna, och detta var inget undantag. Skellefteå fick jaga kvitteringar och lyckades med det. Matchbilden var som dag och natt från första till tredje perioden. I tredje perioden väntade jag bara på att vi skulle sätta en vinstpuck, men inga marginaler var på vår sida. 2-2 i fulltid leder onekligen till förlängning, där Erik Andersson fick chansen – och behandlade den på bästa möjliga sätt! Hela arenan kokade när Skellefteå kammade hem extrapoängen, och att Micke Renberg var inblandad i alla tre målen gjorde inte stämningen sämre.

***

Veckans Värsta: Peo Larsson får stå kvar här. Jag vill ha in spets, spets, spets!!

Veckans Välförtjänta: Jyri Marttinen, ännu en gång. Killens lagmoral är utan jämförelse, och han fortsätter ge allt, överallt

Sport och kärlek har sina likheter. Det är bara den som kan göra en riktigt lycklig, som kan göra en riktigt olycklig. Jag är sällan så nöjd som när jag får se Skellefteå AIK vinna, men heller sällan så olycklig som när jag går hem från en match som den mot Brynäs.

17 matcher kvar, innan tabellen är spikad och klar. Mot slutet kommer jag troligtvis sitta som jag gjorde förra våren. Timme efter timme med sportplock.se. Beräkna tabellen, vad som kan hända. Under kvalserien i våras var jag nästan gråtfärdig vissa dagar. Jag insåg en dag, att Björklöven faktiskt fortfarande hade en chans till Elitseriespel, även om dom då låg i bottenskiktet av tabellen. Och att vi kunde åka ur. Två scenarios jag verkligen, verkligen inte ville skulle inträffa. Lite känslan av ”Ta mitt liv, någon?”

Men innan den åttonde mars i Swedbank Arena är ingenting helt klart. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot den dagen. Men innan dess, ska jag fortsätta njuta av den sport jag älskar, och det lag jag håller kärt.

***

Dock sker det just nu med färre och färre spelare. Jag skrev för några veckor sedan om att Johan Ramstedt lämnade laget mitt under pågående säsong. Häromdagen gör Kari Haakana detsamma. Den stora, tunga, stabila defensiva klippan Kari Haakana. Helt oförståeligt, och ingen journalist verkar ha fått tag i jätten. Det enda som är klart är att det är på egen begäran, och att AIK släppte honom när han inte längre ville spela med laget.

Ännu en spelare mindre, behöver jag säga nått om vad jag vill att Peo Larsson ska göra?

***

I måndags kom Timrå på besök, denna gång utan Jonte Hedström, som är skadad för resten av säsongen. När man ser en match genom ett kameraobjektiv, vilket jag gjorde den matchen, är ingen hockey jättespännande. Jag anser att första perioden var riktigt tråkig, men andra säger att den var tät och spännande. Fast jag vet inte hur mycket en kameralins förtråkigar en match heller, för den delen. Andra perioden var betydligt mer spännande, men det var i tredje perioden allt hände. 1-0, Kent McDonell. 2-0, Ponta Petterström. Timrå fick med sekunderna kvar reducera, men till ingen nytta. Den andra vinsten i rad – ni glömmer väl inte den fascinerande Linköpingsmatchen i slutet av förra veckan?

***

Mötet med Brynäs hemma under torsdagskvällen vill jag helst bara glömma. Med enbart Renberg borta på forwardssidan kändes det ganska lugnt. Men lugnet bedrog. Efter ett av de första bytena klev McDonell av pga. en tackling som tog illa. Tog tydligen mot ländryggen, gav andningsproblem, rykten säger att det blev akuten. Fredrik Krekula åkte på en lårkaka. Lee Goren hade till synes ont, och såg ut att ha problem att hålla hårt i klubban. När Tomas Larsson kliver av ville jag inte vara med längre. Men det är vara att stå ut, och det gjorde även Larsson. I tredje kommer han ut på isen igen, till synes fit for fight igen.

Men hur matchen gick vill jag helst glömma. Att dessutom Lee Goren är inbokad för en operation i slutet av januari gör inte saken bättre. Snart är det slut spelare i laget, för Perra Johnsson är inte känd att vilja matcha juniorerna heller. När ska det hända någonting?

***

Veckans Värsta: Sportchef Peo Larsson som tydligen är i strejk. För det händer jävlar ingenting för honom.

Veckans Välförtjänta: Jyri Marttinen. Han vill mycket och ger allt. I alla lägen.

Under veckans som varit, har sinnesstämningen gått från uttråkad och less, hysterisk, förbannad, till chockad och överlycklig. Från att fundera varför man lägger in så mycket känslor i en sport, till att verkligen, verkligen förstå varför.

Började med en bortamatch i lördags, mot Färjestad. Jag bytte några ord med tränare Perra Johnsson strax innan säsongen började, och frågade vilket lag han minst såg fram emot att möta. De som hört Perra prata, förstår att jag inte överdriver när jag säger att svaret tog 35 sekunder att få ur honom. Men efter en tryckande tystnad i telefonen kom svaret: ”Färjestad borta – vi hade stora problem med de förra säsongen.” Jag förstod honom, jag kommer aldrig glömma att vi åkte dit på 9-0 i slutomgångarna ifjol.

Lika mycket problem blev det denna gång. Jag erkänner, jag somnade framför TV:n. Så spännande var matchen. Somnade i början av tredje, med 3-1 i resultat, och vaknade efter matchens slut. Slutresultatet 4-1 var inte alltför upphetsande, och jag slog över på JVM-finalen istället.

Inget sömnpiller där inte, och jag trodde nästan att vräkningen var nära, när vår Tomas Larsson med våld trycker in en kvitteringspuck med 38 sekunder kvar. Vilket jubel det blev i TV-soffan! Att det sedan inte gick Småkronornas väg i förlängningen vet vi redan, men silver i ett JVM bådar gått för ishockeyns framtid i Sverige.

***

Hemmamatchen mot Södertälje gjorde heller inte någon lycklig. Det är helt sjukt, hur dåligt ett lag kan spela. Framför allt när laget spelar kanonfin hockey första halvan av matchen. 2-0 blev helt plötsligt 2-5, och i slutändan 3-6. Hade vi gjort procentuellt lika många mål på antalet skott, hade vi vunnit med 14-6. Ungefär, med några decimaler hit och dit. Då kanske ni kan förstå hur frustrerande match det var. I tredje perioden gjorde Södertälje mål på vartannat skott dom sköt. Tre mål på sex skott. Sådana gånger skulle man uppskatta att få en puck i huvudet och bara glömma….

***

Inför matchen mot Cluben i Cloetta Center hade jag tippar hemmaseger med 4-1. Men ett AIK med en nytändning av klass klev in på isen, och bjöd på en jämn match. Första vinsten i Linköping dessutom, efter att LHC tagit ledning tre gånger. Men Jyri Marttinen drog det längsta strået, och 18.51 i tredje perioden och kunde bjuda Skellefteå på tre ljuvliga poäng. Vi lyckades med det flera lag gjort mot oss på senaste: avgjort i slutminuterna! Min tippade förlust var bara att glömma, men lika glad för det är jag, men gladast är nog… Marttinen?

***

Sportchef Peo Larsson har börjar signa upp spelarna för nästa säsong. Först ut är junioren Erik Karlberg. Högerskytt och forward. Framtidslöfte som vet hur man hittar av målet. Snittar ungefär en poäng per match i juniorsammanhang, och har gjort ett mål för A-laget i år. I två år kommer han stanna i klubben.

***

Veckans Värsta: Att coach Perra inte vågar bänka de som förtjänar det.

Veckans Välförtjänta: Marttinen som fick punktera matchen mot LHC, helt klart välförtjänt.

Nytt år, nya utmaningar. Nya matcher, nya poäng att hämta. Tyvärr blev resultatet poängmässigt lite snöpligt, då två av veckans matcher avgjordes i slutminuterna, till motståndarnas favör.

Senaste veckan, sen förra årets allra sista krönika har tre matcher spelats. Skellefteås alla hemvändare fick till en början nöja sig med att se sitt favoritlag på TV då båda mellandagsmatcherna spelades på bortaplan. Den första i FM Mattsson Arena och den andra i Hovet. Den sista matchen fyllde dock templet till brädden av hemvändare och medgångare, alternativt i en härlig kombination.

***

Av dom 4418 besökarna i Mora, såg jag – via TV:n – säkert 10 stycken med de rätta färgerna. Men dessa uppskattnings tio personerna fick i alla fall se vad jag inte fick se när jag var där i februari förra året: en vinst av Skellefteå. Mora är inte alls roliga att möta. Dessutom har dom en arena med Sveriges troligtvis lägsta mediakub. Även utan Mikael Renberg kunde Skellefteå AIK samla in maxpoängen för kvällen, även om det inte gjordes mer än två mål från vår sida. Men två mål är fler än ett, och det räcker.

Besöket i Hovet gick däremot inte alls lika bra. Ledning för Djurgården, kvittering av Marcus Kristoffersson. Släkten är värst sägs det, då Kristoffersson spelade i Stockholmslaget lite till och från sen säsongen 2000/2001 – med undantag för en vända över till Utah Grizzlies och en utlåning till oss. Densamme Kristoffersson tvålade dit Djurgården även förra säsongen, med ett av sina tre mål på hela säsongen. I boxplay, på kontring. Klockrent.

Djurgården tar ledning ännu en gång – andra målet för kvällen av Patric Hörnqvist. Lagets enda träklubbeanvändare Fredrik Öberg kunde på ett kanonfint pass av Kimmo Koskenkorva kvittera ännu en gång för Skellefteå. Tredje perioden bestod nästan enbart av tryck från de svartgulas sida. Men Djurgården är farligt när dom får chansen, och vet hur man gör snabba spelvändningar. Dessutom, är Patric Hörnqvist farlig. Målfarlig. 39 sekunder från ordinarie matchtid var chansen till poäng borta. Firman med Hörnqvist, Bremberg och Danielsson stod för samtliga poäng för de samelika lirarna från huvudstaden.

***

Torsdagens möte med Frölunda och Göteborgarna gick till en början inte alls. Men första periodens fyra skott utbyttes hastigt till andra periodens 21 skott. Men då låg vi även under 1-3 inför andra, och lyckades i tredje vända det resultatet till 4-3. Finns det någonting som gör en lika lycklig som att se en vändningsmatch? Eller lika olycklig som när motståndarna kvitterar med en och en halv minut kvar av matchen? Trots förlängningens ytterligare fem minuters spel fick vi lämna matchen med delad poäng. Jag vill se mer än så. Jag vill se mina grabbar tacka oss på Västra Stå efter en vunnen match.

***

Veckans Värsta: Dom blåsta (!!) hemvändare som inte kan ett dyft om hockey, men går på en match ”när dom ändå är hemma”, och tror att dom kan något. Dessutom knuffas i ryggen h e l a tredje perioden.

Veckans Välförtjänta: Kimmo Koskenkorva. Liten på jorden, men inte rädd i närkamperna. Det gillas!

En vecka utan hockey. Känns nästan som en evighet. Surfade större delen av veckan på vågen att vi hade tre raka vinster i bagaget. Men smolket i bägaren kom även det, med två tråkiga besked på två dagar.

Det finns bara två spelare som kan gå under namnet ”Mr AIK”, i alla fall om man ser till de senare åren, de jag har varit med om. Den första är Pär Mikaelsson som gjorde 16 säsonger i Skellefteå, och la skridskorna på hyllan efter säsongen 04/05. Han blev inte skyttekung, han tog inte upp laget till Elitserien. Men han spelade med huvudet högt, kämpade och gjorde allt för laget.

Den andra är Johan Ramstedt. Densamme Johan Ramstedt som efter nästan 12 säsonger och 491 matcher, under julhelgen bestämde sig för att lämna Skellefteå AIK. Dock inte för att lägga skridskorna på hyllan, utan för att söka sig till spel utomlands. Förra säsongen utgjorde ”Rama” en del av en fruktad checkingline som körde slut på även de bästa förstaformationerna i Elitserien. En kedja som i efterhand gick under smeknamnet ”Blaklader-kedjan”. En kedja som jobbade hårdare var svår att hitta.

Tyvärr kom aldrig Ramstedt upp till samma klass denna säsong, och speltiden blev allt mindre och mindre. Vissa matcher har han inte ens äntrat isen sen dess att uppvärmningen varit över. Detta blev för mycket för Johan, och han har nu spelat sin sista match för Skellefteå AIK. Ett beslut som känns otroligt tråkigt att höra, även om man till viss del kan förstå honom.

Det andra tråkiga beskedet vi fick var att Mikael Renberg under träning drog på sig en skada. Den ångerfulle junioren Tim Erixon – son till f.d. landslagspelaren och NY Rangers-kämpen Janne Erixon – tog ett skott på mål. Pucken träffade ribban och sprättade upp i ansiktet på Renberg, vilket ledde till en käkfraktur. Otur, är det enda man kan säga. Hur länge Renberg blir borta är ännu för tidigt att säga.

***

Tomas Larsson, Skellefteås representant i JVM spelade i andraformationen i premiärmatchen mot Slovakien. Matchen slutade 4-3 till Sverige, och även om Larsson klev av isen utan poäng, så gjorde den assisterande kaptenens kedjekamrater två mål och Larsson var nöjd med sin insats.

***

Innan nyår väntar två matcher, Mora och Djurgården på bortaplan. Viktiga matcher, och klarar vi det med i alla fall tre poäng i bagaget är jag nöjd. Dock brukar matcherna i FM Mattsson Arena brukar varken bjuda på skönspel eller poäng är jag rädd.

***

Veckans Värsta: Johan Ramstedts adjö.

Veckans Välförtjänta: Fortsatt jullov för undertecknad. Vilken lycka.

Två matcher spelade efter landslagsuppehållet. Två vinster till protokollet, en Tobias Viklund som fått en nytändning och en riktigt God Jul till alla Skellefteå AIK-fans!

I tisdags var det dags. D e r b y. Det har inte gått något vidare för Skellefteå uppe i Konsumhallen i Luleå i höst, men just nu satsar dom på trendbryningar, och matchen mot Luleå var inget undantag. En sjukt tråkig första period, en lite mer spännande andra och en tredje som ägdes av de svartgula killarna. Att Mikael Renberg får sätta en puck, kändes säkerligen bra. Men frågan är väl egentligen vad Gusten Törnkvist tänkte när han åkte så långt ut från kassen, Mikael Renberg är och förblir målfarlig. Snygg dragning, snyggt mål, och han fick jubla så in i h-vete, som han har lovat.

När Modo under torsdagskvällen besökte Skellefteå Kraft Arena, fick årets gnälligaste spelare, som bytte från bottenlag tillbaka till senaste SM-guldmedaljörerna känna sig besegrad inför sina gamla fans. Nytändningarnas afton. Lee Goren imponerar, tillsammans med Kent McDonell. Kanadensarnas kväll. Onödigt mycket spänning i slutminuten, så mycket att tidigare nämnda gnällspik slapp kön till duschen, då han fick lämna isen innan sina lagkamrater.

Jag gillar nya våga-inte-snacka-skit-med-domaren-för-då-jävlar-regeln. Det gör nog inte Magnus Wernblom.

***

Channel One Cup gjorde ingen svensk hockeynörd lycklig. Bengt-Åke Gustavssons trupp imponerade föga. Tobias Viklunds insats likaså. Men under torsdagen visade han nytt mod, ny energi och en riktig vinnarskalle. Fortfarande är han lite vacklande i egen zon, men samtidigt fanns det något nytt i honom. Julkänslor kanske, eller nytt självförtroende efter landslagsspelet.

***

Andreas Hadelöv. Tre insläppta mål på tre matcher. Och hur kan han, för allt i världen, lyckas plocka en puck med Pierre Hedins hockeyrumpa upptryckt i ansiktet. Hockeymålvakter imponerar mig. Det är få saker som imponerar på mig så mycket.

***

Vilka veckor det varit. 4-0 mot tabellettan. 3-1 i ett norrlandsderby. 3-2 mot förra årets Svenska Mästare. Ibland är det underbart att vara Skellefteå AIK-fan! Tre matcher som tänder hoppet hos även den mest negativa. Enda smolket i bägaren är att alla bottenlag går bra nu. Det spelar ingen roll hur mycket vi vinner, dom andra vägrar att förlora. Vem har stoppat knark i Södertälje, 7-0 (!!!) mot Frölunda?!

***

Veckans Välförtjänta: Killarna får gå lyckliga på jullov. Även om det är ett kort uppehåll. Passa er för prinskorven bara, vi vill ha kvar samma grabbar – i samma fina form!

Veckans Värsta: – - – (Vad finns det att klaga på, tre raka segrar?)

G O D J U L ! ! !

Uppehåll, ännu en gång. Men innan det, fick jag se årets underbaraste, härligaste, mest fantastiska vinst. Inte vara att det var mot serieledarna, utan man fick även se prov på att vårt powerplay faktiskt kan fungera. Dessutom har coach Perra Johnsson fattat hur Tobias Viklund ska matchas.

För en vecka sedan, förra lördagen fick jag tidigmorgon besök av delar av NBS, North Banks Supporter, HV71-fansen. Therese och hennes vänner kom upp för att se Voutilainen, Hrdina, Davidsson, Thörnberg och Co spöa skiten ur mina hjältar.

Tji fick dom! HV71 hade ingen chans att komma in i matchen. Efter en första period av givande och tagande så visar i andra Lee Goren vägen, med hjälp av Erik Forssell och petar in första pucken bakom Sveriges mest överskattade målvakt – Stefan Liv – i numerärt underläge. Andra och tredje kassen hängdes i powerplay. Första i spel fem mot tre, andra minuten efter, i spel fem mot fyra.

Att se ett fungerande powerplay är inget jag är bortskämd med. Oftast är man nöjd om pucken överhuvudtaget kommer in i offensiv zon. Helt plötsligt händer det, och det fungerar. Pucken gör jobbet, man drar isär deras box och när tillfället ges smäller det bara till. Smack, smack, smack. När Jyri Marttinen gör 2-0 målet kunde man nästan se pucken glöda. Snabbt och hårt, precis som man vill ha det.

Det var ett gäng besvikna Jönköpingsbor som satte sig i bussen för den 110 mil länga färden hem igen, efter att Lee Goren gjort sitt andra mål för kvällen, tillika matchens sista, i tom kasse.

Innan match ville jag bara att grabbarna på isen skulle lyckas hålla siffrorna nere, inte bli allt för utskåpade. Men kvällen slutade i stor lycka, när jag dessutom lyckades vinna mig en matchtröja innan jag lämnade arenan. Inte tråkig kväll!

***

Tränarduon Perra Johnsson och Mats Lindgren har förstått vad inte Bengt-Åke Gustavsson förstått. Tobias Viklund är fin att se på, men inget att ha på isen. Ibland undrar jag om BÅG plockade ut Viklund i Tre Kronor för hans utseende. För hans hockeyspelande ger jag inte mycket för.

Matchen mot HV71 fick Tobbe Viklund aldrig ens ge sig ut på isen efter det att uppvärmningen var klar. I Tre Kronors första match mot Tjeckien häromdagen spelade han tillsammans med Pierre Hedin. Tror han slutade på +1, efter att ha varit på is vid två mål framåt, och ett bakåt. Men även plus/minus statistiken kan ljuga, då han – som vanlig – var lika valpig som vanligt i egen zon. Nej, jag förespråkar inte Tobias Viklund i landslaget. Ska någon av mina grabbar vara där, så ge Erik Andersson chansen. Eller hans namne Forssell. Unga, utvecklingsbara spelare som är riktigt bra. Trots att dom är f.d. Björklöven-spelare…

***

Nu väntar jag bara på att Channel One Cup ska ta slut. På tisdag är det dags igen, och dessutom derby! Har varit upp till Luleå två gånger denna höst, såg både träningsmatchen och seriematchen de svartgula spelat där, men denna gång får jag vika ner mig. Varken pengar att åka, eller tid.

***

Ett stort grattis till våra ikoner Sten och Georg som hunnit fylla 70 år i veckan. Grattis, grattis!

***

Veckans Värsta: Nej, det är inget sånt. Vi vann veckans enda match. Jag är nöjd.

Veckans Välförtjänta: Erik Forssell, som efter sin skada kom tillbaka, och på två matcher gjort fyra poäng. Man kan inte ens ana att han bara för någon vecka kastade kryckorna..

Ännu en vecka närmare jul, och julkänslorna vill inte riktigt infinna sig. Kvalseriepaniken blir mer och mer kännbar, när vi numera ligger under nedersta strecket, tillsammans med Södertälje. En poäng av nio möjliga, det är allt annat än godkänt.

Helgen började så bra, med en 3-0 ledning mot ett formstarkt Linköping. Omskolade Erik Andersson på centerplats kämpar riktigt bra, och spelar helt rätt. Utdelningen i form av 1-0 målet var välförtjänt. Kimmo Koskenkorvas solomål i andra perioden var heller inte tråkigt. När Anders Söderberg stänker in trean kokar hela arenan, och känslan av en vändning var här. Nu jävlar går det åt rätt håll igen!

Tji fick vi, när grabbarna i tredje – inför ställningen 3-1 – börjar försvara sig. Enbart. Puckarna skickades bara iväg, och känslan av ett evigt boxplay infann sig. Jag hatar när detta händer. Man kan inte spela så mot topplagen i Elitserien. De 5062 personerna fick alla lämna stället med en klump i halsen, efter att Cluben satt en avgörande puck i förlängning. Suck, inte igen…

Jyri Marttinens återbesök i E.On Arena gick inte mycket bättre. Den negativa trenden fortsatte, och poängen lyste med sin frånvaro. Per-Anton Lundström åkte på matchstraff efter att ha dundrat in i en stackars Timråit lite väl hårt. I alla fall i domare Thomas ”Kuben” Anderssons ögon. 2-0 resultatet till de röda var inte oväntat, då Skellefteå som vanligt inte lirade i tre hela perioder. Men om man kunde ta de två första perioderna från Linköpingsmatchen, och den tredje från den här, då har vi vad som krävs.

Däremot förtjänar coach Perra Johnsson en känga för den här matchen. Matchcoachning är inte han starkaste sida. Och när vi med fyra minuter kvar av matchen får chansen i numerärt överläge, står fortfarande Andreas Hadelöv kvar i kassen. 2-0 eller 3-0 spelar mindre roll, men att reducera i slutet av matchen är tändvätska för vilket lag som helst. Plocka ut keepern, dare to live on the wild side sometimes.

Under torsdagskvällen blev det torsk, ännu en gång. Denna gång mot Brynäs, en riktig sexpoängsmatch. Men med några ljusglimtar. Jyri Marttinens underbara räddning med halvminuten kvar. Tommy Sjödin siktar på att sätta femman i tom kasse. Men vad är det som kommer glidandes? Är det Stålmannen? Eller en curlingsten? Nej nej nej, det är Jyri Marttinen som glider flera meter, och med några centimeter till godo når pucken och hindrar Brynäs från att utöka sin ledning. Dagens goda skratt. Men även Thomas Larssons temperament gillar jag, även om slagsmål mellan avbytarbåsen inte är det allra smartaste draget.

***

Snacket om att Jimmie Ericsson och Pontus Petterström hade chansen att få dra på sig landslagströjan var just det, bara snack. Däremot är f.d. Modo-backen Tobias Viklund uttagen till truppen. Ett beslut jag spytt galla över hela veckan. Om n å g o n av våra lirare ska få chansen i svenska representationslaget är det för Guds skull inte Tobbe Viklund. Ge hellre Erik Andersson chansen, han är minst lika duktig offensivt, men inte ens i närheten av lika livsfarlig i egen zon.

Även temperamentsfulle Thomas Larsson ska spela landslagshockey, då han är uttagen till Småkronornas VM-trupp.

***

Veckans Värsta: Tränare Perra Johnsson som uppenbarligen inte har sin starkaste sida i att matchcoacha.

Veckans Välförtjänta: Jyri Marttinen som ger allt, jag menar ALLT för att det inte ska bli mål.

Det mörka mörka november byttes ut mot ljuset i tunneln. Sju matcher utan vinst, inte en enda bortavinst på hela säsongen. Helt plötsligt händer det. Vi vann på bortaplan, och vi bröt förlustsviten. Nu känns det som om vi är med i matchen igen!

Tre matcher. Två mot Färjestad. Det verkade så bra, vändningen såg ut att vara på väg. Lördagens hemmamatch, som jag faktiskt inte såg, då jag var roadbitch på roadtrip under helgen. Jag önskar att jag var där. Alla pratar om Mikael Renbergs lycka, när han jublade så in i helvete när han satte 3-3 pucken med enbart 11 sekunder kvar av matchen. Jag jublade lika mycket när telefonen pep till och jag fick det glädjande beskedet. En poäng. Jag trodde verkligen att vi skulle vända nu, Svarta November skulle vara över.

Tisdagens returmatch mot Kaffepöjkarna från Karlstad, nu jävlar skulle tre poäng komma. Det var det enda jag önskade mig på min födelsedag, var tre pinnar. Tre viktiga sådana. Men det var för mycket att önska. Hoppet tändes verkligen när Anders Söderberg och Erik Andersson satte två puckar i första perioden. Det bjöds verkligen på ett högt tempo och riktigt fin hockey från de svartgulas sida. Men vad hjälper det, när det inte spelas så fint i tre hela perioder? Sen är alltid släkten värst, det var f.d. SAIK-liraren Richard Lintner som satte första pucken bakom Hadelöv i kassen. Slutresultatet 2-4 var inte helt rättvist, i alla fall inte om man ser över alla tre perioder. Men hockey – och livet – är inte rättvist, det vet vi alla.

Matcherna mot Södertälje är inte kända för att vara målrika. 1-1 i de två senaste mötena. Väntade mig verkligen inget skönlir eller kraftfull hockey i torsdagens match. Men jag fick se Mikael Renberg göra matchens enda mål. Ett mål, målsnålt som fan, men ett enda mål som betydde vinst. Årets första bortavinst. Sviten var bruten. Ett ljus i novembermörkret! Kan inte säga annat än vad Gert Fylking brukar säga: ÄNTLIGEN!! Och han jublade lika mycket den här gången.

***

Jag önskar verkligen att dom någon gång fick ordning på det numerära överläget. Spelet i powerplay är under all kritik. Jag inser själv, att jag blir glad om dom kommer in i zon. Överlycklig om dom kan etablera ett passningsspel. Så ska man inte behöva tänka. Självklart vet coach Perra Johnsson även om detta. Och jag tvivlar inte att han inte tränar powerplay mellan matcherna. Men det finns fortfarande otroligt mycket att önska.

***

Bengt-Åke Gustavsson överraskade i veckan, då han i sin preliminära 45-manna trupp till Channel One Cup, något förvånande, plockade ut Jimmie Ericsson och Pontus Petterström. Dansbandskungen Jimmie Ericsson har gjort en riktigt, riktigt bra säsong än så länge, dock har han kämpat med en lårkaka de senaste två veckorna. Sveriges tjurigaste lårkaka, troligtvis.

Annars har det varit en tid av många rykten. Petr Nedved till Skellefteå enligt dagstidningen VK, och coach Johnsson tillbaka till Färjestad. Rykten är rykten tills det finns på papper. Expressen spekulerar i att vi ska byta tränare – ännu en gång. Johnsson mot Melin. Det tål att ses, men än så länge är det bara spekulerande.

***

På tal om de tre pinnar jag önskade mig i födelsedagspresent… När jag dagen därpå kom till skolan fick jag en liten vedhög av små björkkvistar av mina klasskamrater. ”Du ville ju ha tre pinnar…?” Bara tacka och ta emot, tre pinnar som tre pinnar, eller hur?

***

Veckans Välförtjänta: Mikael Renberg. Lyckligare kille som gör mål, går nog inte hitta. Varje mål är ett OS-final avgörande. Älskade kommentaren till Canal+ i paus efter att han just gjort det mål som avgjorde matchen: ”Den gamle kan än!”

Veckans Värsta: Den får jag själv ta. Två försenade krönikör. Icke elitseriemässigt beteende.

En vecka senare, och en som vanligt mycket förvirrad Viktoria, som ännu en gång missat att skriva sin krönika. Negativ stress som säkerligen beror på att det där laget jag hejar på mest bara förlorar och förlorar.

Förluster, förluster, förluster. Det är det enda jag kan säga. Att vinna över HV71 på bortaplan är inget jag räknar med. Bortaspelet är helt tragiskt. Inte heller mot Frölunda i tisdags var något att hurra över. Två senaste bortamatcherna har vi förlorat med 3-10. Underbart. Eller?

Men vi början från början av veckan. Lördag och Djurgården hemma i Skellefteå Kraft Arena. Vi var så mycket bättre bitvis, och ledde med 3-1 inför sista perioden. En period som vanns av Fredrik Bremberg i Djurgårdenströjan. Direkt från utvisningsbåset och in med pucken i kassen. 3-2. Och tro på fan att killen dessutom sätter kvitteringsmålet också. Sen gjorde Djurgården vad inte Skellefteå lyckades med. Göra ett mål som ger dom tre pinnar. Från 3-1 till 3-4. Underbart.

Frölunda borta i tisdags. Coach Perra Johnsson sa efter matchen vad vi andra tänkte. Att han är för feg för att matcha juniorerna mer. Vilket var lite irriterande, med tanke på att det var junisen Erik Karlberg som gjorde AIK:s enda mål. Ett blekt AIK, som vanligt, på bortaplan.

Femte förlusten i rad, och nedplacering från slutspelsplats till ingenmansland, kom i torsdags mot serieledarna HV71. Ett lag som denna säsong inte förlorat en enda gång på hemmaplan, mot det lag som inte vunnit alls på bortaplan. Det kan bara sluta på annat än ett sätt. Förlust.

Det såg relativt bra ut, i säkert fyra minuter. Tills Tobias Viklund ger Per Ledin ett smörpass i egen zon. Något som Ledin vet hur man tar hand om. Det blev det första av sex mål som ”håååveeeblåå” dundrade in. De enda som snyggade till siffrorna var nyförvärvet Jyri Marttinen och – tro det eller ej – Johan Ramstedt. ”Rama” har inte alls varit på topp senaste tiden, egentligen inte på hela säsongen. Att vara småbarnsföräldrar tär tydligen på krafterna.

***

Det är många som inte når upp till sitt rätta jag just nu. Ramstedt enda plus senaste 10 matcherna är målet han petade in mot HV71. Fredrik Lindgren bjöd mer eller mindre på två mål mot Djurgården. Även PA Lundström är långt ifrån sin vanliga form. Tobias Viklund är som vanligt, ruskigt valpig på isen.

I matchen mot HV71 skapade Perra Johnsson vad som av media kallades för ”Monsterkedjan”. Mikael Renberg, Lee Goren och Kent McDonell. Kedjan var hyfsad i alla fall. Rätt bra till och med. Men långt ifrån vad dom kan prestera. Monster, jag vet inte. Inte så skräckinjagande, men lite smygrädda kanske HV71 blev.

Nu väntar Färjestad i dubbelmöte, lördag och tisdag. Södertälje borta på torsdag. Lite poäng måste vi skramla in. Mina grabbar vågar fan inte förlora på min födelsedag, på tisdag. Ska jag spendera min 24:e födelsedag på templet, så ska jag fan få tre poäng i ett fint inslaget paket.

***

Veckans Värsta: Att jag fortsätter ha för mycket att göra för att komma ihåg att skriva mina krönikor. Plus fem raka förluster. Usch.

Veckans Välförtjänta: Jyri Marttinen. Jyyyyriskt bra. Den enda som med säkerhet fortsätter dundra in poäng.

« Tidigare inlägg